|
Inlägg av Corinne Lionbridge i May 13, 2014 21:08:18 GMT 1
Lastbilen rullade in på gården med ljudet av knastrande grus under sina hjul. Bromsarna gnisslade något när det tunga fordonet stannade, och ett lågt pysande kunde höras när motorn stängdes av. Klampandet av hovar fortplantade sig genom metallen och ackompanjerades snart av två bildörrar som öppnades. På förarsidan var det en kvinna i 40-års åldern som hoppade ut, med beige byxor, marinblå piké och det blonda håret i en hästsvans. Hennes ansikte var så välbevarat av dyra krämer och behandlingar att inte ens den minsta rynka syntes. Leigh-Anne Callaghan var inte en som rynkade pannan i onödan. På passagerarsidan steg en 17-årig pojke ut. Eller ja, pojke och pojke.. Han såg mer ut som en ung man, med bruna lockar som hängde ner över ögonen, vars blåa djup var lika känslolöst som hans ansikte. Om något såg han sammanbiten ut. Han var iklädd en likadan piké som sin mor, fast i färgen röd, och hade på sig ett par slitna jeans och sneakers. "Nath, ta hästen", den 'unge mannen' reagerade när han hörde sitt namn, och gick med självsäkra steg till den bakre delen av fordonet. Samtidigt gick Leigh-Anne mot skolan för att anmäla sin son och deras häst. På vägen mot skolbyggnaden nickade hon till flickan som stod på stallplan med sin skimmel. Nathaniel fällde ner rampen och log något när han såg den gråa mulen leka med plastkanten som stod mellan dem. Han tog ett grimskaft, låste upp haken och flyttade på väggen. Den avblekbara skimmeln som stod där kastade något med huvudet och nosade intresserat på hans händer när han hakade loss hingsten och hakade i grimskaftet. Avlastningen skedde smidigt på några sekunder. "Så, killen. Framme, äntligen."
|
|
|
Inlägg av daniellemistlake i May 14, 2014 7:01:01 GMT 1
När jag tittar upp ser jag en kvinna komma gående över stallplanen. Hon nickar åt mig och jag tycker mig se något snobbigt och överklassigt i hennes blick, eller är det bara min egen fantasi? Maxi har böjt ner sitt stora huvud för att undersöka de blåa, vita och gråa stenarna på marken. Jag vänder mig och och upptäcker en hästlastbil, bara sisådär 5 meter ifrån mig. Jag hoppar nästan till eftersom jag inte hörde när den kom och Maxi känner hur ja rycker till. Han gnäggar högt och stegrar sig. Jag tappar grimskaftet och han springer iväg åt hästlastbilens håll. "Det här var ju en bra start på mina år här" tänker jag. Jag hör skratt bakom mig och ser två tjejer i blå kjol, vit skjorta och blå slips som står bakom mig och skrattar överlägset. Den ena har blond hår och det osar snobb om henne. Den andra har brunt hår och ser lite snällare ut, men det är tydligt att hon vill vara tuff som sin "ledare". Jag vänder mig om och börjar gå mot hästtransporten för att hämta Maxi. Det är först då jag upptäcker pojken och hans häst.
|
|
|
Inlägg av Corinne Lionbridge i May 14, 2014 7:31:49 GMT 1
Nathaniel drog med handen över den välmusklade, grå halsen och fortsatte in med fingrarna under det tunna, vinröda fleecetäcket för att känna hur varmt det var. Han skulle precis sätta sig på huk och rätta till transportskyddet på höger fram när Rascal, som hingsten hette, ryckte i grimskaftet och kastade sig bakåt. Nathaniel följde Rascal's steg för att han inte skulle slita sig loss, och det var då han märkte andalusiern som kom travande runt hörnet på hästlastbilen.
(aah sorry, hinner inte skriva mer än så nu, måste iväg till escula)
|
|
|
St Adams
May 14, 2014 15:05:29 GMT 1
via mobile
Inlägg av daniellemistlake i May 14, 2014 15:05:29 GMT 1
Jag tittar generat på killen som inte verkar ha upptäckt mig än. Maxi travar obekymrat runt, precis på den platsen där jag inte kan fånga honom utan att bli upptäckt av kille. De två tjejerna bakom mig verkar ha gått, jag hör inte deras skratt längre. Jag försöker locka på Maxi, så tyst jag kan utan att bli upptäckt, men det går inget vidare. Han tittar ointresserat på mig och travar vidare vid hästtransporten. Plötsligt verkar han vilja visa upp sig. Han gnäggar högt och börjar bocka runt och gnägga på stallplanen, precis som en rodeohäst. I ögonvrån ser jag hur en alltstörre folkmassa samlats utanför huvudbyggnaden och ser på Maxi med roade blickar. Jag blir röd i ansiktet och vet inte vad jag ska göra. Det här var intr det första intrycket jag ville ge. Jag blundar, tar ett djupt andetag och hoppas att ingen lägger märke till mig. Sen går jag mot Maxi med långa kliv.
|
|
|
Inlägg av Corinne Lionbridge i May 14, 2014 17:44:20 GMT 1
Rascal stod spänt med bakbenen brett isär och huvudet högt med uppspärrade ögon. Han andades tungt och verkade redo att kasta sig iväg vilken sekund som helst. Andalusiern däremot såg helcool ut, nästan som att den lekte runt. Nath hade ganska fullt upp med att lugna sin egen häst, men försökte ändå få den andras uppmärksamhet för att kunna fånga in den. Eftersom bilar och transporter fortfarande anlände var skaderisken stor om hästen sprang iväg. Som på kommando flög andalusiern iväg i ett bocksprång. Nath skulle precis ropa på någon att ta hand om den när en flicka dök upp bakom lastbilen, påväg mot hästen. Hon rodnade djupt och såg ut att vilja sjunka genom marken, en känsla som han förstod och verkligen inte avundade. Han såg med en road, något nyfiken blick hur flickan närmade sig hästen.
|
|
|
Inlägg av daniellemistlake i May 14, 2014 18:57:19 GMT 1
Jag tar ett djupt andetag och blundar. Jag står helt stilla, men känner ändå, på något sätt, Maxi närma sig. Jag blir inte förvånad när hans stora mule buffar på min bröstkorg. Jag öppnar långsamt ögonen och viskar lugnande åt Maxi. Allt pinsamt och all publik verkar försvinna, precis som när vi tävlar. Bara jag och Maxi. Jag avbryts ganska snabbt ur det bekväma tillståndet av att jag ser killen vid transporten bakom mig. Han verkar titta på mig med en något snobbig blick, eller är det min rädsla som ger hans ansikte den stämpeln? Jag blir genast helt röd i ansiktet och inser var jag är. Jag tar lugnt Maxi's grimskaft och går med snabba steg mot stallet för att undvika att möta någons min, men skratten som börjar ringa runt stallplanen är svåra att stänga ute. Att veta att alla skrattar åt mig är en hemsk känsla. Jag vet att de inte skrattar på ett vänligt sätt, utan hånfullt. Jag vill bara sjunka igenom marken! Jag känner mig så ensam här. Bara Maxi, min ända vän. Åh! Om ändå Rick vore här... Jag skakar bort alla tankar och stormar in i stallet, bort från alla skrattande människor, som förmodligen kommer att vara mina skolkamrater några år framöver.
|
|
|
Inlägg av daniellemistlake i May 14, 2014 19:11:29 GMT 1
(En bild på Maxi så att alla förstår c:) (En riktig bjässe, kort sagt)
|
|
|
Inlägg av Corinne Lionbridge i May 14, 2014 20:08:12 GMT 1
"Så, allt är ordnat och klart. Ta in honom i box 4, så hjälper jag dig att packa in allt", Leigh-Anne's röst påkallade Nathaniel's uppmärksamhet och han vände en kort minut bort blicken från flickan och hästen. När han kollade igen hade flickan fångat in skimmeln och vände sig precis om. Deras blickar möttes en kort sekund och hon vart om möjligt ännu rödare i ansiktet. Nath ansträngde sig inte för att hålla kvar hennes blick när hon vände bort den och skyndade iväg, utan koncentrerade sig på Rascal istället. Hingsten slappnade av i samma stund som den stora andalusierns bakdel försvann utom synhåll. Pojken klappade honom tafatt på halsen samtidigt som han tog emot groomingbagen av sin mamma, och sen började han gå mot stallet. När de rundade bilen möttes dem av två byggnader som liknade varandra i storlek. Stallet och boningshuset. Bakom dem låg ridhuset, och på andra sidan lastbilen fanns huvudbyggnaden, dit hans mamma hade gått för att anmäla honom. Rascal trippade fram med spända steg, öronen flaxade runt för att fånga upp allt ljud och ögonen var lätt uppspärrade. Han påminde lite om en grå ekorre, så exalterad att han närapå hoppade ur skinnet. Nathaniel drog något roat på munnen och himlade med ögonen. Hingstar. Stallet var ljust och luftigt, med stora boxar. Hästarna som redan stod i dem spetsade nyfiket öronen åt nykomlingarnas håll när dem kom in, och Rascal började genast visa upp sig - till och med när han blivit släppt i boxen rörde han sig som en uppblåst tupp.
|
|
|
St Adams
May 15, 2014 6:49:27 GMT 1
via mobile
Inlägg av daniellemistlake i May 15, 2014 6:49:27 GMT 1
Det kändes som att jag hade stått hos Maxi länge när jag hörde hovklapper i gången. Jag kände på min kind, något vått rann ner från ögat. "Konstigt, tänkte jag. Jag gråter aldrig" När man har levt på gatan lär man sig att inte visa känslor. Jag kikar försiktigt ut genom gallret på boxen. Förbi mig passerar en kille, jag behöver inte ens blinka två gånger innan jag inser att det är killen från tidigare. Som på beställning blir mitt ansikte djuprött, men han verkar inte se mig. Hästen har leder dansar fram och visar upp sig. Maxi tittar snabbt ut från boxen och hälsar, men återgår sen till att gosa med mig. Killen leder sin häst till Box 4. Efter lite fundering beslutar jag mig för att ta en ridtur, ingen ide att vara kvar här, där alla skrattar. Jag går snabbt bort till sadelkammaren och hämtar Maxi's träns. Sen tränsar jag honom och vi går mot bakvägen för att slippa folkmassorna på stallplanen. Utanför Box 4 börjar Maxi äta av den nya hästens hö, som hänger utanför boxen. Jag blir genast röd i ansiktet och viskar till Maxi att följa med vidare, men han är intresserad av höet.
"Nu är det bara sekunder tills killen upptäcker mig, tänker jag bistert"
|
|
|
Inlägg av Corinne Lionbridge i May 15, 2014 19:12:50 GMT 1
Nathaniel drog igen boxdörren något så att Rascal inte skulle kunna gå ut, och kämpade för att få hästen att stå stilla. Det slutade med att han fick ta av fleecetäcket i bara farten. Han hängde det på boxdörren så länge, och gick sedan in för att ta av transportskydden. Det var när han befann sig sittandes på huk vid hingstens ben som flickan från förut nästan sprang förbi, och därför märkte han varken henne eller tårarna som börjat torka in på hennes kinder. Rascal hade lugnat ner sig någorlunda nu, och Nathaniel stod vid hans sida och strök med handen över hans hals, något frånvarande. Han såg inte varken flickan eller hästen som passerade, tills Rascal fick ett ryck och tog några steg fram för att hälsa. Andalusiern hade fått syn på hö som hängde ut från boxen, och flickan kämpade, högröd i ansiktet, för att få med sig hästen. Nath log vagt och sköt upp boxdörren något, lutade mot boxväggen. "Går det bra?", han kämpade för att låta neutral, men det hördes att det här roade honom. Han tyckte samtidigt synd om flickan som återigen såg ut att vilja sjunka genom jorden.
|
|
|
Inlägg av daniellemistlake i May 15, 2014 19:23:22 GMT 1
- Eh... "Jag försöker att inte låta alltför generad, trots att färgen i mitt ansikte alltmer kan jämföras med en flaska ketchup." Jag börjar nervöst pilla med Maxi's man och plocka ut höstrån från hans mungipor. - Eh... "Jag märker snart att jag upprepar mig själv" Jag menar.. Eh... Situationen blir bara mer och mer pinsam och jag kommer på mig själv med att titta killen rakt i ögonen. Det känns lättare. - Ja.. Det går väl bra, säger jag så självsäkert jag kan. Jag försöker ge killen intrycket på att konversationen kan fortsätta, eftersom jag inser att han förmodligen är min enda chans till en vän jag kanske kommer att gå på skolan. - Hur går det själv?
|
|
|
Inlägg av Corinne Lionbridge i May 15, 2014 20:10:48 GMT 1
Flickan verkade överrumplad med frågan och kämpade nervöst för att få fram ett svar. Nath pressade ihop läpparna och höjde ögonbrynen något, men ögonen förblev mjuka och uttryckte hur underhållande han fann situationen. När hon tillslut fick fram ett svar, som lät övertygande självsäkert, började han le, bara ett litet leende i mungipan. Samtidigt försökte Rascal tränga sig förbi för att nosa på andalusiern, men Nath höll tillbaka honom med sin egen kropp. "Jorå, det funkar. Påväg ut?", han nickade menande mot tränset som klädde hästens huvud.
|
|
|
St Adams
May 15, 2014 20:14:48 GMT 1
via mobile
Inlägg av daniellemistlake i May 15, 2014 20:14:48 GMT 1
- Tja, jag behövde väl rensa tankerna lite. "Jag nöjer mig med det svaret och övergår till att presentera mig" - Jag heter förresten Danielle, Danielle von Sydow. Min pappa, Archinbald Craven, äger Craven's Suits, som tillverkar kostymer. Du kanske har hört talas om honom?
|
|
|
Inlägg av Corinne Lionbridge i May 15, 2014 20:31:07 GMT 1
Nathaniel nickade lite när han hörde flickans svar. Det fanns inget bättre än att rida ut själv när man behövde lite ensamtid. "Nathaniel Callaghan, och ja, det tror jag att jag har", han nickade igenkännande. Kunde inte säga att han hört talas om hennes pappa själv, men namnet Craven kände han igen. "Och det här är?", fortsatte han och vände blicken till andalusiern som stod vid hennes sida.
|
|
|
St Adams
May 16, 2014 5:26:13 GMT 1
via mobile
Inlägg av daniellemistlake i May 16, 2014 5:26:13 GMT 1
- Åh! Det här är Maxi, jag menar Maximiliam II av Dimsdal. Efter Maximiliam I av Dimsdal, säger jag och klappar Maxi's vita man. Maxi har slutat äta utan tittar nyfiket på den gråa hästen i boxen.
|
|